Vårt dagliga glutenfria bröd give oss

I SvD diskuteras om kyrkan ska ha druvjuice istället för vin vid nattvarden för att inte nyktra alkoholister ska riskera att falla av vagnen.

Seriöst alltså.

Det räcker nu. Det får vara nog.

Det svenska samhället har redan gått alltför långt i sin skräck att stöta sig med allehanda subgrupper. Varenda jävla trappuppgång och affär dimensioneras för munstyrda permobiler. Och nu börjar kyrkan också. Glutenfria oblater (jo, på riktigt). Nattvardsvin som inte är vin.

Herr W gillar inte kyrkan, men Herr W anser att kyrkan åtminstone borde visa lite cojones. Det är ju ändå en institution som historiskt inte varit skraja för att stå upp för sina åsikter. Prästerna borde samfällt resa sig på nästa högmässa och förklara att sorry – enligt den här boken som vi tror väldigt mycket på så är det inte allergianpassat bröd och fucking jävla druvjuice som gäller. Det är orimligt att anpassa våra religiösa ceremonier efter elallaergiker, alkisar, psoriasispatienter, manodepressiva eller andra. Frågor på det? Då kör vi. Låtom oss bedja…

/Herr W

Idioti 2.0

Det har sagts – och bloggats – en hel del om idioter som skaffar sig en blogg. Gudarna ska ju veta att de är många. Och gudarna ska ännu mer veta att det är ännu fler som läser dyngan.

I solklar ledning bland bloggidioterna har vi Nils Grundberg, också känd som Storstadspojken. Hans enda claim to fame är att han är ihop med den före detta bloggikonen BlondinBella. Sin blogg, som naturligtvis har sjuka mängder läsare, ägnar han åt att berätta om när han och Bella äter kebab. Eller åt att skildra sin vardag med hjälp av bilder på tekoppar och smörgåsar. Det är inte bara debilt, det är provocerande uselt. Spektakulärt ointressant.

Jag har länge dragit mig för att skriva om detta, eftersom det är så obegripligt och Prankmonkey gör det så mycket bättre. Men nu kan jag presentera en skärmdump som gör att att alla ord är överflödiga. Denna bild summerar allt det som är Storstadspojken.

/Kapten

Blog in, blog out

Jag har skrivit förut om att jag bland annat retar mig på folk som säger YO-tube istället för Youtube. I en kommentar till den artikeln var det någon som påpekade at folk som säger Gåggel istället för Google är minst lika irriterande.

True, true.

En annan mycket irriterande sägning är att säga råttan istället för musen och sedan pausa för att inhämta de skratt man tycker sig förtjäna. Men frågan är om inte botten (eller toppen) faktiskt nåddes igår, på väg hem från jobbet, på fyrans buss. Där stod en medelålders man - av den typ som Märta Myrstener inte tycker borde få prata om internet – och bjöd på följande, helt obetalbara förvirring:

”Men jag har inte inbloggningsuppgifterna.”

Tystnad. Hummanden i luren. Den medelålders mannen blir lite irriterad.

”Jo… absolut. Men om jag ska använda den sidan måste jag kunna blogga in. Och jag har som sagt inga inbloggningsuppgifter. Så nu skulle jag vilja att du ger mig inbloggningsuppgifterna.”

Han hummar lite mer. Blir ännu mer agiterad.

”Jaså inte? Vad menar du med det? Vadå, det är klart att jag behöver inbloggningsuppgifter för att blogga in!”

Det bara fortsatte. Förvirringen var total. Till slut stod det klart att vad den medelålders mannen ville ha var inte användarnamn och lösenord – vad han saknade var adressen. Vilket stod klart när han triumfatoriskt förklarade för den stackars saten på andra sidan luren att ”Nej, nej. Inbloggningar börjar alltid med hå te te pe kolon snestreck snestreck”. 

För ett ögonblick kände jag mig mycket ung.

/Kapten

Själsliv på entreprenad

När Herr W växte upp fanns inga coacher. Inte ens i sportsammanhang. Det hette tränare. Men sen blev de coacher istället. Och nu finns det plötsligt coacher för precis vad som helst.

Den nutida svensken har lagt ut hela sitt själsliv på entreprenad. Mår du dåligt? Gå till en terapeut. Vill du byta jobb? Kontakta en karriärcoach. Jobbigt att vara mamma? Mammacoachen rycker gärna ut.

Träningscoach, stilcoach, stresscoach, sexcoach.

Det är rena rama Kiviks marknad därute. Folk saknar så mycket tilltro till sig själva och sin egen förmåga att de inte bara välkomnar dessa dammsugarförsäljartyper utan också villigt kastar pengar i gapet på dem. Alla tycks vara överens om att coacher är lösningen, men ingen jävel har funderat över vad problemet är. Nämligen att den moderna människan har tappat kopplingen till ett övergripande sammanhang (i snabbspolad evolution: flocken, stammen, byn, Gud, samhället). Känslan av att vi tillhör och i bästa fall kan påverka något genom att vara del i en större gemenskap har försvunnit.

Meningen med livet har blivit upp till oss själva att skapa, vilket fått nutidsmänniskan att uppfinna dokusåpan och utföra pseudohandlingar som att sätta sjösten i badrummet i tron att det också skulle fylla själen.

Vilket det givetvis inte gör. Och när vi känner att vi misslyckats i vårt personliga projekt vänder vi oss till psykologer och terapeuter som genom att ytterligare sätta fokus på den egna prestationen ger oss precis det vi inte behöver och leder oss längre och längre bort från det större sammanhang vi eftersträvar att tillhöra.

Det folk verkligen skulle behöva är lite guts, förmåga att tänka själva och ta personligt ansvar för sina liv.

Snart kommer nån coach att erbjuda folk stöd i just detta. Att tänka själva. När det inträffar vet vi också att civilisationen är död.

/Herr W

Fast i bonnläpparnas järngrepp

Det är tisdag morgon. Jag står vid övergångsstället på Hornsgatan. I ena handen har jag en mugg med caffé latte. Det smakar gott. I den andra håller jag barnvagnen med min ettåriga dotter i. Förbi på gatan strömmar en strid ström av tung trafik.

Hornsgatan är en av Sveriges mest förorenade gator. Trots det vägrar de styrande i såväl staden som riket bygga en kringfartsled. Inga miljarder på vägar runt stan – då börjar nämligen folk köra ännu mer bil. Inga miljarder till kollektivtrafiken – det kostar för mycket.

Istället har 15 friska miljarder gått till Botniabanan, ett fantasiprojekt som går ut på att bygga ihop metropolerna Kramfors och Umeå.

Jag knyter näven i fickan, insuper lite kolmonoxid och tar en sipp av kaffet. Jag försöker lugna mig, men det går inte att hålla emot när jag står i bensinångorna. Glesbygdsfascisterna anfaller!

Det är nämligen så att i det minoritetsvälde som vi lever i skiter man i att huvudstaden är igenkloggad. Samtidigt vill ett hundratal yrkesfiskare fortsätta att utrota torsken i Östersjön för att behålla sin livsförsörjning. Några tusen bönder får miljarder i bidrag för att övergöda ovan nämnda innanhav med konstgödsel, fosfor och allsköns kemikalier. Den inkrökta befolkningen i Mellansverige vill utrota vargen eftersom rovdjuren hindrar dem från att släppa sina blodtörstiga jakthundar fritt i skogen. Men vafan, koppla hundarna om ni tror på Rödluvan!

Sverige är ett litet, muggigt land. Särintressena har oss i ett järngrepp. För trots att de vill få oss tro att det är vi som bestämmer över deras huvuden är det i själva verket tvärtom. Det är svansen – i form av bönder, fiskare och jägare – som bestämmer över huvudet och benen. Och det gör mig jävligt förbannad.

/Sven af Ordning

Konfiskera, krossa

Det finns, grovt räknat, två typer av boende i Sverige. Med markontakt och utan markkontakt. Den som har valt boende med markontakt har gjort detta bland annat för att där ingår en tomt som man kan uppehålla sig på, utan beblandning med resten av i kommunens förekommande farligheter – som bilar.

Den som har valt boende utan markkontakt, har inte denna möjlighet till eget skyddat uterum.

Är vi överens om detta?

Bra.

Kan någon då tala om för mig varför det på gatuavsnitt som flankeras av just villor – hus med tillhörande tomt – på privat initiativ är uppsatt stora skyltar som talar om för bilförarna (på den kommunala, allmänna, gatan) att här ska det köras extra jävla långsamt, för här finns LEKANDE BARN!

Eller enorma blomlådor som bilarna måste köra sick-sack genom? Eller, dessutom, stora, hårda och vassa gummilister över vilka man kan passera i max sex kilometer i timmen med bilen.

Men inte någonstans, inte någonstans!, på gator i höghusområden.

Den återvändsgata som undertecknad bor på utgör ett utmärkt exempel. Början på den flankeras av nio våningar höga hyreshus (utan innergård), och slutet på den av villor med väl tilltagna tomter. Och i direkt anslutning till dessa en park.

I början på gatan, låt oss här kalla den för ”arbetarsträckningen”, finns ingenstans för de boende (till exempel barnen) att uppehålla sig annat än på gatan. Men det gör de inte, för på gatan leker man inte. Det vet alla. Där kör bilar. Gatan har anlagts för att bilar ska köra där.

I gatans avslutande ände, låt oss här kalla den för ”the sunny side of the street”, och som man dessutom måste passera för att vända och sedan parkera åt det andra, påbjudna, hållet, ligger gummilister, står blomlådor och är uppsatt tre (3) skyltar som med olika hög upphetsning bibringar informationen att här leker en massa barn – här gör man bäst i att ta det satan så försiktigt med sin bil.

Och detta gör man. Det är nämligen barn överallt, så små som tre år gamla. Mitt i gatan, springer, cyklar och kryper de, medan man själv kryper fram med bilen, och känner en uppbubblande panisk skräck över att råka köra på något av de lössläppta små liven, Man tittar skräckslaget åt alla håll, i alla back- och sidospeglar. Man ser inga föräldrar.

Och man börjar känna något annat. Att måttet är så inihelvete rågat så du anar inte.

Det är dags för lite hederlig sovjetisk pansarsocialism här.

Vore det inte på sin plats att, tja, arrestera föräldrarna? Konfiskera deras tomter. Asfaltera över barncyklar, hopprep och lära-gå-stolar. Asfaltera hela tomterna, förresten. Så bara skorstenarna på de förbannade feelgoodhusen i mexitegel sticker upp (kan användas som allmän korvgrillingsplats)

Gör kommunal lekplats av hela villaområdet. Asflaterade skateboardramper av det som förut var skogstomter. Sätt villabarnen i uppfostringsläger till de lärt sig solidaritet, the hard way. Transmittera dem sedan till en babushka på landet där de kan rycka potatis.

Det hela är mycket enkelt: Gör om, gör rätt.

/Dan-Inge Sugrörsson

Kvartlivskris min stjärt

En kvinna vid namn Anna har skrivit en bok om ”Kvartlivskrisen”, dvs. om att relativt unga människor ”går in i väggen”.

I Aftonbladet sägs det att ”Anna tror att anledningen till att så många ´kraschar´ i så unga år, många gånger har med orimliga krav, omotiverat höga krav på framgång, ständigt karriärsplanerande och otillräcklighet för att inte duga som man är.”

Och det är väl ett jävla skitsnack.

Att ingen förklarar varför. Att ingen poängterar att den generation som nu klappar ihop vid 25 alltför länge levt alltför skyddade. De har aldrig utsatts för krav överhuvudtaget. De har växt upp i ett samhälle som fråntagit dem allt personligt ansvar och fått de urvalsprocesser som styr utbildning och rekrytering att framstå som slumpmässiga eller icke-existerande. När dessa människor i vuxen ålder sen stöter på motstånd för första gången i livet kan de inte hantera det. De flippar av stressen. De åker till psykakuten när tjejen gjort slut eller mormor dött eller katten blivit sjuk. De ger upp inför stressen. De söker en diagnos och överbelastar vården med att söka svar på vad som är fel.

Herr W kan säga vad felet är: att de är en jävla pussies. Att stöta på motstånd är inte alltid så jävla festligt – men det är en högst naturlig följd av att vara människa.

Just deal with it, motherfuckers.

/Herr W

Ett Sverige i karikatyr

Herr W har gjort det: sett på ”Färjan”.

Och kan konstatera att finlandsbåten är ett Sverige i miniatyr. Eller snarare i karikatyr.

Till nyanlända invandrare och turister som undrar vad det är för land de kommit till egentligen skulle ett avsnitt av ”Färjan” med vidhängande mediecirkus täcka grunderna i vår nationalkaraktär och nation mer än väl.

I toppen en välmenande och självupptagen ledning som tycker att saker ”ser bra ut” och som tycks sakna närmare kontakt med såväl underställda som befolkningen/passagerarna.

Båtens anställda motsvarar den offentliga sektorn/näringslivet, de som ska ge service åt folket, klå dem på pengar och ta dem i örat när de går får långt. De flesta i personalen hyser ett illa dolt förakt mot de människor de är satta att tjäna och ägnar sig således åt att klaga eller med att avleda tristessen med interna skämt eller tävlingar. Ett fåtal trivs på jobbet.

Och så har vi då folket. Du stolta svenska stam.

En befolkning som blir alldeles tokig av billig sprit (både bildligt tokiga över att denna sprit finns tillgänglig för dem att köpa och bokstavligt tokiga av själva drickandet).

En befolkning som, efter att ha druckit av den sprit de inte kan hantera låter sig nöjas med den simplaste underhållning i form av bingo, allsång och discokulor.

En befolkning som, när de blivit alldeles för fulla och går bananer och blir påkomna med att förstöra eller slåss ”inte har gjort något” (Lex Papa Dee).

Av mediebuzzen kring programmet (i korthet: en del ansåg det omoraliskt att visa när folk var otrogna och svinade eftersom man ju måste få ”slappna av”) lär vi oss också känna det svenska nationalitetsdraget att ingen har något personligt ansvar för sina handlingar och att när man sätter sig i skiten så sätter man sin tillit till pappa staten/mamma produktionsbolaget att fixa problemet.

”Färjan” är dramaturgiskt sett effektiv tv. Som metafor och samhällsdokument är det bland det sorgligaste man kan se. 

/Herr W

Bagateller

Jag tänker inte kalla detta ”tänkvärt” för det är ett avskyvärt ord. Men det är i alla fall några småsaker som inte riktigt håller för ett helt inlägg. Men som icke desto mindre driver mig till VANSINNE.

- Viskdialoger. Det är inte lika illa nu som det var förr. För typ tio år sedan gjorde man hela tv-serier där alla utan undantag viskade till varandra. ”Felicity” var praktexemplet. Fortfarande hör man folk i annars kvalitativa serier sänka rösten 100 decibel och viska jättelågt.

- Idioter i kundservice som med en liten glidning i tonfallet låter en förstå att man är en IDIOT som inte förstår att man måste ”fylla i en fraktsedel som du kan ladda ner från vår sajt bajskorv.nu” innan de kan tänka sig att göra det man betalar dem ett skitlass med pengar för att göra.

- Idioter i kundservice som gör allt det jag skrivit ovan, men som dessutom gör det på mild gnällnorrländska. Tänk Hudiksvall. Åhfysatan.

- Folk som uttalar Youtube som YO-tube.

- Svennebananer som med kännarmin deklarerar att de minsann ”hade på känn” att finanskrisen skulle komma. Jamen varför ringde ni inte amerikanska centralbanken då då?

/Kapten

Nobelprisnymfomaner – vik hädan!

Okej, så fick Jean-Marie Gustave Le Clézio Nobelpriset i litteratur. Herr W har inte kompetens nog att bedöma om det är en värdig vinnare eller inte, men en sak är säker och det är att offentliggörandet av priset är en extremt ovärdig tillställning. Gert Fylking övertalades att sluta med sina ”äntligen” eftersom det ansågs att han drog ett löjets skimmer över hela Nobelpriset.  Men om det var löjligt att ironiskt ropa ”äntligen” – vad ska man då säga om hjonen som ropar ”wow!” och ”jaaaa!” när Horace tillkännager priset. Och det är inte bara att de ropar ”wow!” och ”jaaa!”, det är hur de ropar: som om det gick för dem där och då.

Det är ett slickande uppåt (”Titta Horace – jag fattar!”) och ett sparkande neråt (”Titta dumma jävla svenskar som bara läser Liza Marklund – jag vet hur riktig litteratur är”) som är fruktansvärt osmakligt. Dock inte förvånande. Herr W har tidigare i sitt liv arbetat mycket nära en av landets största kulturredaktioner och har aldrig i hela sitt liv stött på så osäkra människor. De var livrädda för författarna och skådespelarna de recenserade men gjorde allt för att dölja det. För dessa människor var fasaden allt: det var mycket viktigt att framstå som En Riktig Intellektuell som talade om vilken fin arkitektur miljonprogrammen egentligen var (men som aldrig lämnade Södermalm). Hade de minsta intresse av något som kunde ses som folkligt (deckare, skräckfilm, charterresor) så kunde det rättfärdigas enbart genom att intellektualiseras sönder bortom rimlighetens gränser.

Och dessa människor tillåts stöna ”wow!” utan att nån tar presslegitimationen ifrån dem. Bedrövligt.

/Herr W