Det finns, grovt räknat, två typer av boende i Sverige. Med markontakt och utan markkontakt. Den som har valt boende med markontakt har gjort detta bland annat för att där ingår en tomt som man kan uppehålla sig på, utan beblandning med resten av i kommunens förekommande farligheter – som bilar.
Den som har valt boende utan markkontakt, har inte denna möjlighet till eget skyddat uterum.
Är vi överens om detta?
Bra.
Kan någon då tala om för mig varför det på gatuavsnitt som flankeras av just villor – hus med tillhörande tomt – på privat initiativ är uppsatt stora skyltar som talar om för bilförarna (på den kommunala, allmänna, gatan) att här ska det köras extra jävla långsamt, för här finns LEKANDE BARN!
Eller enorma blomlådor som bilarna måste köra sick-sack genom? Eller, dessutom, stora, hårda och vassa gummilister över vilka man kan passera i max sex kilometer i timmen med bilen.
Men inte någonstans, inte någonstans!, på gator i höghusområden.
Den återvändsgata som undertecknad bor på utgör ett utmärkt exempel. Början på den flankeras av nio våningar höga hyreshus (utan innergård), och slutet på den av villor med väl tilltagna tomter. Och i direkt anslutning till dessa en park.
I början på gatan, låt oss här kalla den för ”arbetarsträckningen”, finns ingenstans för de boende (till exempel barnen) att uppehålla sig annat än på gatan. Men det gör de inte, för på gatan leker man inte. Det vet alla. Där kör bilar. Gatan har anlagts för att bilar ska köra där.
I gatans avslutande ände, låt oss här kalla den för ”the sunny side of the street”, och som man dessutom måste passera för att vända och sedan parkera åt det andra, påbjudna, hållet, ligger gummilister, står blomlådor och är uppsatt tre (3) skyltar som med olika hög upphetsning bibringar informationen att här leker en massa barn – här gör man bäst i att ta det satan så försiktigt med sin bil.
Och detta gör man. Det är nämligen barn överallt, så små som tre år gamla. Mitt i gatan, springer, cyklar och kryper de, medan man själv kryper fram med bilen, och känner en uppbubblande panisk skräck över att råka köra på något av de lössläppta små liven, Man tittar skräckslaget åt alla håll, i alla back- och sidospeglar. Man ser inga föräldrar.
Och man börjar känna något annat. Att måttet är så inihelvete rågat så du anar inte.
Det är dags för lite hederlig sovjetisk pansarsocialism här.
Vore det inte på sin plats att, tja, arrestera föräldrarna? Konfiskera deras tomter. Asfaltera över barncyklar, hopprep och lära-gå-stolar. Asfaltera hela tomterna, förresten. Så bara skorstenarna på de förbannade feelgoodhusen i mexitegel sticker upp (kan användas som allmän korvgrillingsplats)
Gör kommunal lekplats av hela villaområdet. Asflaterade skateboardramper av det som förut var skogstomter. Sätt villabarnen i uppfostringsläger till de lärt sig solidaritet, the hard way. Transmittera dem sedan till en babushka på landet där de kan rycka potatis.
Det hela är mycket enkelt: Gör om, gör rätt.
/Dan-Inge Sugrörsson
Under en promenad i den kungliga huvudstadens södra environger hittade jag den här lappen upptejpad på en busshållplats. Det faktum att rubriken är särskriven på ett synnerligen klumpigt sätt indikerar att demonstrationstågets arrangörer kanske inte tillhör den stockholmska begåvningsreserven. Men i sammanhanget är det ändå formuleringen ”mot nybyggen” som är festligast.
