När jag var växte upp, i slutet av sjuttiotalet, hände det att dagisfröknarna tog oss med på utflykt med tunnelbanan. Före avfärden uppmanades vi att inte skrika, stå på höger sida i rulltrappan och vänta med att gå på tåget tills folk gått av. Under hela min barndom var det dessa enkla förhållningsregler självklara. Av respekt mot mina medmänniskor i tunnelbanan. Av vanlig enkel rationalitet, för att det skulle flyta så smidigt som möjligt.
Men åren går och tiderna förändras. Jag är inte längre en osnuten gosse i Polarn & Pyret-jacka utan en gammal man. Min stad har förändrats. Stockholm har svällt. Nya bostadsområden, nya invånare, nya vanor. Jag får stå ut med mycket. Fjortisar i Canada Goose-jackor. Kärringar i stadsjeepar. Överfulla papperskorgar.
Men värst är det i underjorden. När dörrarna öppnas till tunnelbanan strömmar folk in — utan att låta åldringar, småbarn och handikappade gå av först. I rulltrappan står folk huller om buller, utan att ta hänsyn till de som av endera anledningen vill gå uppför.
Och det gör mig jävligt, jävligt förbannad. Denna brist på respekt för folk runt omkring. Denna totala avsaknad på urban etikett.
Jag föreslår att alla dessa inflyttade ”stockholmare” får genomgå en obligatorisk kurs i sunt stadsförnuft för att få bosätta sig inom kommunens gränser. Det är dags att någon uppfostrar alla dessa småländska IT-konsulter, norrländska ingenjörer, skånska ekonomer och östgötska butiksbiträden i hur man beter sig i en storstad.
Det är dags.
/Sven af Ordning
2 svar so far ↓
Inkvisitorn // november 24, 2008 vid 11:17 f m
Blodstörtning är lika vanligt som att andas i dessa tider. Något som alltid får mig att tugga på insidan av min kind och längta till flydda, mer handfasta tider på Aztekernas och Mayafolkens tid, är när något kranialt vacum tränger sig in i tunnelbanevagnen, upptäcker några lediga platser, tar kurs och slår sig ner. På den yttersta platsen. Med knäna pekande rakt fram. Bildande ett effektivt hinder för nästa person som siktar mot platsen invid fönstret. Amen för helvete, hur svårt skall det behöva vara att vara litet smidig och hjälpsam egentligen! Och när någon stackars medborgare, likt jag själv, tråcklat sig över och förbi alla dessa utsträckta lemmar – i andra riktningen – för att kliva av, så skall ni inte inbilla er att de där stoppklossarna med sina förtorkade russin till hjärnor har vett att flytta in ett snäpp. Nädå. De sitter allt kvar, likt mumier. Ger de något livstecken ifrån sig består det på sin höjd av en irriterad blick mot personen – jag alltså – som under stånk och stön har råkat vidröra något av de utfällda heliga benen. Men för det mesta ser de bara ut som idisslande låglandsboskap, en art jag misstänker de är nära släkt med.
Visst fan är det dags!
Travis // november 26, 2008 vid 11:09 e m
Japp, ni har så in i jävelbänken rätt båda två. Sitta på yttersätet på bussen och blockera den tomma fönsterplatsen för att man ”snart” ska av. Så kan man också göra om man tydligt vill signalera att man är helt jävla vakumskallad. Förfarandet var tidigare reserverat gamla 54:an-panchisar som faktiskt hade lite svårt att hinna av bussen i tid om de satt lite trångt till, men nu är det tydligen fritt fram för vilken läpp som helst att sitta och softa på yttersätet, effektivt halverande antalet tillgängliga platser. Och det vore väl okej. Om de flyttade in till fönstret när man ger dem blicken som betyder: ”Flytta ditt feta lantisarsle in till fönsterplatsen när det kommer en medresenär som vill sätta sig utan att behöva knöla sig förbi dina ben, det är så vi gör här i Stockholm!” Men det gör de inte. De ska ju ”snart” gå av. DET ÄR DAGS SOM FAN!