Nobelprisnymfomaner – vik hädan!

Okej, så fick Jean-Marie Gustave Le Clézio Nobelpriset i litteratur. Herr W har inte kompetens nog att bedöma om det är en värdig vinnare eller inte, men en sak är säker och det är att offentliggörandet av priset är en extremt ovärdig tillställning. Gert Fylking övertalades att sluta med sina ”äntligen” eftersom det ansågs att han drog ett löjets skimmer över hela Nobelpriset.  Men om det var löjligt att ironiskt ropa ”äntligen” – vad ska man då säga om hjonen som ropar ”wow!” och ”jaaaa!” när Horace tillkännager priset. Och det är inte bara att de ropar ”wow!” och ”jaaa!”, det är hur de ropar: som om det gick för dem där och då.

Det är ett slickande uppåt (”Titta Horace – jag fattar!”) och ett sparkande neråt (”Titta dumma jävla svenskar som bara läser Liza Marklund – jag vet hur riktig litteratur är”) som är fruktansvärt osmakligt. Dock inte förvånande. Herr W har tidigare i sitt liv arbetat mycket nära en av landets största kulturredaktioner och har aldrig i hela sitt liv stött på så osäkra människor. De var livrädda för författarna och skådespelarna de recenserade men gjorde allt för att dölja det. För dessa människor var fasaden allt: det var mycket viktigt att framstå som En Riktig Intellektuell som talade om vilken fin arkitektur miljonprogrammen egentligen var (men som aldrig lämnade Södermalm). Hade de minsta intresse av något som kunde ses som folkligt (deckare, skräckfilm, charterresor) så kunde det rättfärdigas enbart genom att intellektualiseras sönder bortom rimlighetens gränser.

Och dessa människor tillåts stöna ”wow!” utan att nån tar presslegitimationen ifrån dem. Bedrövligt.

/Herr W