Dessa jävla londonsvenskar

London. Världens mest alkoholiserade stad. Huvudstad i världens mest utvecklade u-land. Landet där kantlöst formbröd ansas vara kulinariskt raffinerat. Och så vidare. Att klaga på England är inte svårt, det är en straffspark utan målvakt.

Det jag irriterar mig allra mest på är de förbannade londonsvenskarna. De som bor i små jävla kyffen utan uppvärmning och betalar en svensk vd-lön i veckohyra, men som aldrig – ALDRIG – slutar pågå om hur mycket trevligare det är här i London. Hur tokigt det blir när alla bara dricker pints down the pub och hur svårt det är att rengöra en heltäckningsmatta från 1952 på toalettgolvet. På något sätt får de allt som är åt helvete med det där landet att låta som något charmigt och excentriskt.

Men det är inte det värsta.

Det värsta är deras engelska uttal. Inga, inte ens engelsmän, talar så korrekt som londonsvenskarna. Antingen väljer de the Queens english och låter som om de var uppväxta med en poloklubba i ena näven, en gurksnitt i den andra och minnen av konstant sodomi på Eton.

Eller så väljer de cockney och då förleds man lätt att tro att den här Lotta från Vänersborg egentligen heter Lucy och fick barn när hon var 14, aldrig ätit en grönsak som inte varit sönderkokt och helt klart föredrar killar som väger 134 kilo, ser ut som Wayne Rooney och som slår sönder ditt pannben om du inte håller på Tottenham.

Och i allt det där anar man ett jävla självförakt. De vill glömma att de är svenskar. Vill uppgå så helt och fullt i det brittiska att de pratar komedikorrekt engelska i stället för med den lätta – och för de allra flesta engelsmän rätt charmiga – svenska brytningen.

Det är lite sorgligt.

/Kapten