Den solidariske smitaren

Jag åker tunnelbana till jobbet, vilket är en närmast outsinlig källa till irritation.

Medresenärer som som står i vägen när jag ska ut ur vagnen. Medresenärer som lyssnar på österrikisk garage-techno på högsta volym i sin iPod. Medresenärer som bedriver intelligensbefriade samtal om hur många alkoläsk de drack igår på sina mobiltelefoner. Medresenärer som spelar Kalinka på sitt rumänska dragspel. Medresenärer som luktar svett.

Alla utsätter de min bräckliga karaktär för svåra prövningar. Men jag kan hantera dem. Jag kan behärska mig. Måste behärska mig.

Men med smitarna är det värre.

Häromdagen, på väg ut ur biljetthallens Pressbyrå där jag just pungat ut med 690 surt förvärvade slantar och svurit över hela jävelsamhället, ser jag något som får mitt blod att börja koka.

En kille i tjugofemårsåldern, så där utstuderat avslappnat Södermalms-utstyrd i Converse All Stars, Cheap Monday och någon patinerad jävla amerikansk rock-t-shirt vrider tillbaka spärren och glider förbi utan att pröjsa.

Han står över det. Han är för smart. Han är för bra. Han tycker att det är för dyrt. Vem fan gör inte det?

Alltså, dessa juvenila jävla anarkovänsteridioter som tror att det bästa sättet att göra slut på orättvisorna i världen är att planka på tunnelbanan, klä sig i morsans palestinasjal, käka gröna linser och onanera till Naomi Klein – borde de inte få erfara hur ont det faktiskt gör att handlöst tumla nedför en rulltrappa?

Att fuska med skatten är fult. Att smita från sina P-böter är inte okej. Men, att planka på tunnelbanan – det är tydligen ett uttryck för solidaritet och politisk aktivism.

Om de nu tycker att SL är utsugare och Connex fascister, varför tar de jävlarna inte cykeln? Lämna tunnelbanan åt oss som lydigt köper våra månadskort, betalar vår skatt och flyttar på bilen när det är städnatt.

/Sven af Ordning