Timjan och cykelhjälmar

Jag cyklar en hel del i stan. Det är bra. Jag känner mig frisk och stark. Det går fort, det är smidigt, det är billigt. Det finns nästan inga nackdelar.

Eller jo. Det gör det visst.

Nackdelarna cyklar långsamt, med rak rygg. De har alltid – alltid – hjälm. De ler när de cyklar, liksom uppfyllda av det härliga, det naturliga, i att cykla. De har väskor på sin cykel. Som de fyller med nybakt bröd, färsk frukt, en ful termos med te (eller som de stavar det: thé). Aldrig att de skulle köpa en bake-offbulle på SevenEleven på väg till Skinnarviksparken. Aldrig. För SevenEleven, det är ju amerikanskt. Och vem vill söta sina bullar med socker när det finns honung?

Och när det blir rött… nu får jag lov att svälja för att inte skrika högt… när det blir rött, nöjer de sig inte med att stanna cykeln och vänta på grönt. De går av den och ställer sig bredvid den. Och när det sedan blir grönt blir de liksom överraskade varje gång. De ler och ser sig lite omkring och säger utan ord: ”Hoppsan nu blev det grönt, nu får man visst lov att cykla, vilket stressigt samhälle vi har hörrni”.

Och när jag ser deras egenhändigt utsmyckade cykelhjälmar vet jag att de hatar Hollywood. Att de avfärdar hela tv-mediet som ”ytligt” och att de ibland blickar ut över horisonten och tänker på färsk timjan.

Och det retar mig till vansinne.

/Kapten