På väg ner i bråddjupet

Vad bra att allt fler dagis serverar frukost för att barnen har det så stressigt hemma så att de inte hinner äta på morgnarna.

Så ser ett gäng föräldrar intervjuade i Svenska Dagbladet på saken.

Vad synd att dagis legitimerar att föräldrar undviker att ta sitt ansvar.

Så ser Herr W på saken.

För vad fan är det för fel på människor egentligen? I SvD:s artikel är det ren hallelujakör från ett föräldrapar där mamman säger:

”Hemma går frukost inte. Barnen vill bara leka.”

Och? Få dem att sluta leka då. Var vuxen! Ta ansvar!

Det framkommer dessutom att just i denna familj där frukost är ett så omöjligt logistiskt problem så jobbar båda föräldrarna hemma – vilket ju för en utomstående ter sig som en närmast ideal grund för att kunna skapa en stressfri morgonrutin.

Utöver att frukostservering på dagis legitimerar att vuxna avsäger sig sitt ansvar (snart en svensk paradgren i klass med elallergi och förmågan att bli kränkt för att nån säger nej tack) legitimerar den en fullkomligt vanvettig syn på vad livet som småbarnsförälder innebär.

För det är klart att det är stressigt ibland, men bara att komma på tanken att det skulle vara samhällets sak att fixa ger Herr W blodstörtning och hemorrojder.

För som DN:s sanningsägare extraordinaire Malin Siwe sammanfattade det
”…visst kan familjemorgnar vara en stresscirkus. För att inte tala om seneftermiddagen med dagishämtning, tur inom affären och matlagning ovanpå det. Här skulle förskolan också kunna göra en insats, servera middag till hela familjen. Och varför inte ta hand om tvätten när man ändå är i gång?”

Det värsta är att nån idiot kan få för sig att Siwe har rätt. Med frukosten har vi gett idioterna lillfingret och då vet vi alla vad som händer sen.

Vi glider på en skattefinansierad dagismacka mot ett moraliskt bråddjup.

/Herr W

Semestrande svenska tölpar

Sveriges mest magsure bloggare, Sven af Ordning, har satt på sig den vita linnekostymen och tillsammans med 450.000 andra svenskar rest på semester till Thailand. Han är inte stolt över sina landsmän.
Mina vänner känner mig inte som en människa som betecknar en plats med sol, hav och salta dopp som paradiset på jorden. Nog för att jag gillar värme, men min ljusskygga karaktär mår som bäst i skuggan, på en trottoarservering till ackompanjemanget av storstadens larm. Men som vi alla vet är nu livet fyllt av kompromisser. I synnerhet då småbarnslivet. För att trygga familjefriden styrde jag och familjen därför kosan till Thailand, denna arma låglönenation som varje vinter invaderas av fem miljoner utlänningar som suktar efter soliga stränder, billiga drinkar och kycklingfiléer i kokosmjölk.
Nästan en tiondel av dessa fem miljoner är svenska medborgare. Nu skulle man kunna förledas att tro att vår nordiska folkspillra rimligtvis borde kamoufleras i en sådan stor skara. Men icke. Att nationsbestämma turistande fransmän, tyskar, amerikaner eller engelsmän efter yttre företräden är inte det lättaste. De klär sig vanligtvis på samma diskreta, turisttöntiga vis. Ofta måste man tjuvlyssna lite för att avgöra vilket språk de faktiskt pratar innan man kan projicera sina unkna fördomar på dem.
Men med svenskarna är det annorlunda. Deras nationsbeteckning är desto tydligare. Den syns nämligen lång väg när de med skandinavisk tölpaktighet kommer dragandes längs stranden. Den första indikatorn stavas Foppa-tofflor. Denna anskrämliga fotbeklädnad som måste ha sitt upphov i någon form av ”practical joke” för utvecklingsstörda har på kort tid vuxit till en svensk nationaldräkt. Å ena sidan märkligt, med tanke på att det borde vara socialt stigmatiserande att bära ett par skor med dessa tofflors genomvidriga estetik. Å andra sidan helt logiskt, med tanke på att svenskarna är ett folk som helt saknar estetiskt omdöme, i synnerhet vad det gäller kläder.
Den andra indikatorn är tatueringarna. Kolla in en svensk badstrand i mitten av juli – varenda idiot är för i helvete tatuerad! Företeelsen är långt ifrån begränsad till kategorin unga och oförståndiga. Nej, ivern att medelst bläcknål befläcka sin hud med allsköns osmakligheter som tribal-mönster, dödskallar, logotyper, gotiska bokstäver eller aggressiva kattdjur verkar vara spritt över alla sociala grupper och ålderskategorier. Tonåriga testosterontöntar, patetiska kärringar i klimatekteriet, överbetalda hantverkare med svällande muskler, överviktiga undersköterskor, oförskämt bortskämda överklassbimbos. Alla ska de smycka sin kropp med ett ingrepp som de två år senare ångrar bittert.
Nere på kontinenten vet man emellertid bättre. Där är tatueringar förbehållet kåkfarare, hustrumisshandlare, alkoholiserade sjömän och dylikt patrask. Men inte i Sverige. Fyfan.

/Sven af Ordning

Gott nytt år på er, bakåtsträvare!

Under en promenad i den kungliga huvudstadens södra environger hittade jag den här lappen upptejpad på en busshållplats. Det faktum att rubriken är särskriven på ett synnerligen klumpigt sätt indikerar att demonstrationstågets arrangörer kanske inte tillhör den stockholmska begåvningsreserven. Men i sammanhanget är det ändå formuleringen ”mot nybyggen” som är festligast.

Alltså, de är inte mot vissa specifika nybyggen. Det är inte en inglasad galleria vid Hornstull eller en svart skyskrapa i Tanto eller ett nytt hotell vid Slussen som provocerar. Nej, det är nybyggen i allmänhet. På Söder. Den gamla goa arbetarstadsdelen. De skenheliga vänsterakademikernas hemvist. Sojalattedrickarnas oas.

Bostadsbristen är, trots ekonomisk snålblåst, skriande i Stockholm i allmänhet och i innerstaden i synnerhet. Men här på Söder ska fanimej inte tas ett nytt spadtag. Inte en tegelsten muras. Inte en ny lägenhet byggas. Allt ska vara som det alltid har varit.

Ja fyfan att de bara orkar. Jag kan bara önska alla näbbstövlar, Bajen-tomtar och folkhemsnostalgiker ett gott nytt år.

Eder tillgifne,

Sven af Ordning

FN är ena jävla stollar

Idag är det 60 år sen FN:s deklaration om mänskliga rättigheter såg dagens ljus. Något som får grandios uppmärksamhet över världen och självklart också i Sverige. Vi gillar nämligen FN här. Detta eftersom FN hade en svensk generalsekreterare en gång i tidernas gryning och eftersom ett amöbalikt världssamfund passar som hand i handske med socialdemokratisk politisk praktik som i korthet går ut på att gömma sig i gruppen och vara kaxig och låta nån annan ta smällen när det hettar till.

Alltså gillar svensken i gemen FN.

Vilket vi inte borde eftersom FN är ena jävla stollar.

Ta bara det här med de mänskliga rättigheterna, en totalt meningslös lista vars banalitet självaste Bamse skulle skämmas över: alla har rätt till allting enligt en verklighetsfrånvänd moralteori om människovärdet som utgår från att varje individ bara genom att finnas till är omätligt värdefull. Heliga Birgitta är lika värdefull som Hitler, Moder Teresa som Mao osv.

Vilket ingen normal människa tycker i praktiken.

Finanstidningens ideologiske krypskytt Svante Folin sammanfattade det bäst när han för snart tio år sen skrev: ”Noshörningar har inget noshörningsvärde, bävrar inget bävervärde och detsamma gäller för de 20-50 miljoner arter som verkar i biosfären. [...] En moralteori, som hävdar att människosläktets uslaste och vämjeligaste individ är mer värd än alla zillioner djur tillsammantagna, är både obscen och enfaldig. Ändå ältas detta moralfilosofiska dravel oavbrutet från allsköns predikstolar och ledarsidor, som vore det en ovedersäglig sanning.

Om alla moralfilosofer och etikkonsulter med vidhängande kommittéer eliminerades från jordens yta skulle den resterande mänskligheten inte bete sig ett skvatt sämre. Våra grundläggande värden är biologiska naturprodukter, inte dekret från ovan.”

Eller i ett ord: trams.

/Herr W

Tävlingen, halvtid

Dags att summera tävlingen om svenska språkets mest irriterande ord. Så här i halvtid har vi fått in följande bidrag:

Hjärngympa

Livspussel

Eller hur (när man säger det för att hålla med någon)

Fittstim

Tja (hälsningen)

Kränkt

Kvalitetstid

Sexigt (i bemärkelsen ”Vårt företag är sexigt”)

Rasar (i löpsedelsvarianten av ordet)

Så (som i kvällstidningarnas ”så blir du smal i jul”)

Kundfokuserat

Men det räcker inte. Vi vill ha fler bidrag.

Kom igen nu, jag vet att det finns betydligt fler ord som retar skiten ur oss. Det gäller bara att komma på dem.

Tonalitet

Smarrigt

Blingbling

Det är bara några exempel. Jag väntar med spänning. Och glöm inte att en riktig, användbar lösnäsa hägrar. Har ni tur slänger jag in en chipspåse också.

/Kapten

Sutenör kan du vara själv!

Kolla in rubriken på tidningen Föräldrar och barns förstasida. Nej, det är inget jag knåpat ihop i Photoshop. Den är på riktigt.

Man undrar hur de kvicka brudarna på redaktionen tänkte:

-Näe, hörni tjejer nu ska vi ta och drämma till med en riktigt uuurfräck rubrik på omslaget. Det här med att pimpa saker har ju blivit himla populärt.

-Jo, Bettan det stämmer ju! Kan man pimpa bilar och vardagsrum kan man väl pimpa barnmatspuré! Guuu va läckert! Det kör vi på!

Undertecknad känner sig härmed nödgad att upplysa alla imbecilla tidskriftsredaktörer, obildade marknadschefer och annat okunnigt mediepatrask med en allmänbildning stor som en guldfisks om att verbet ”pimpa” kommer av engelskans ”pimp” vilket är liktydigt med hallick. Alltså en person som har sin utkomst i att sälja en annan människas sexuella tjänster.

Så där, då var det avklarat. Vita bandet, någon?

/Sven af Ordning

Hyckleri för miljoner

Denna reklamfilm för det statliga energibolaget behöver knappast någon bitsk kommentar. Den är tillräckligt vidrig som den är. Det må vara en sak att Vattenfalls överbetalde vd, Lars ”Brunkols-Josef” Josefsson, vill bygga ut den tyska kolkraften. Men måste det föregås av ett så motbjudande hycklande i de kommersiella TV-kanalerna?

Tävla och vinn en lösnäsa!

Det är dags för en liten tävling. I potten ligger en lösnäsa. Uppgiften är att kora svenska språkets mest irriterande ord.

Jag börjar! Och jag bidrar med:

”Hjärngympa”

Jag får svår psoriasis av det ordet. Leder tanken till loppiga mattelärare som vill hävda att det är ”tufft med matte”.

Skriv era bidrag i kommentarsfältet. Vinnaren får ett mejl från oss.

/Kapten

Sunt stadsförnuft

När jag var växte upp, i slutet av sjuttiotalet, hände det att dagisfröknarna tog oss med på utflykt med tunnelbanan. Före avfärden uppmanades vi att inte skrika, stå på höger sida i rulltrappan och vänta med att gå på tåget tills folk gått av. Under hela min barndom var det dessa enkla förhållningsregler självklara. Av respekt mot mina medmänniskor i tunnelbanan. Av vanlig enkel rationalitet, för att det skulle flyta så smidigt som möjligt.

Men åren går och tiderna förändras. Jag är inte längre en osnuten gosse i Polarn & Pyret-jacka utan en gammal man. Min stad har förändrats. Stockholm har svällt. Nya bostadsområden, nya invånare, nya vanor. Jag får stå ut med mycket. Fjortisar i Canada Goose-jackor. Kärringar i stadsjeepar. Överfulla papperskorgar.

Men värst är det i underjorden. När dörrarna öppnas till tunnelbanan strömmar folk in — utan att låta åldringar, småbarn och  handikappade gå av först. I rulltrappan står folk huller om buller, utan att ta hänsyn till de som av endera anledningen vill gå uppför.

Och det gör mig jävligt, jävligt förbannad. Denna brist på respekt för folk runt omkring. Denna totala avsaknad på urban etikett.

Jag föreslår att alla dessa inflyttade ”stockholmare” får genomgå en obligatorisk kurs i sunt stadsförnuft för att få bosätta sig inom kommunens gränser. Det är dags att någon uppfostrar alla dessa småländska IT-konsulter, norrländska ingenjörer, skånska ekonomer och östgötska butiksbiträden i hur man beter sig i en storstad.

Det är dags.

/Sven af Ordning

Klart i natt: veganerna måste kamma sig

Runt hörnet från min bostad ligger en lite oansenlig butik med skylten ”pälsar – körsnär”. Av affärsrörelsens yttre att döma är det ingen lysande affär att kränga flådda ihopsydda djur till huttrande stockholmare. Under de tio år jag passerat förbi på trottoaren har antalet inpasserande kunder förmodligen kunnat räknas på ena handens fingrar.

Trots det är det allt som oftast kö ute på gatan. Ett gäng svartklädda kids patrullerar ingången med bistra miner och knutna nävar. Utrustade med fjuniga skägg och plakat utövar de det finaste en korkad ung människa kan göra. Nej, jag tänker inte på onani, utan civil olydnad.

De delar ut flygblad till passerande. Smetar in dörrhandtaget med rödfärgad filmjölk. Sprayar fasaden full med färg. Rispar in okvädningsord som ”din katt” eller ”mördare” i skyltfönstrets glas. Busigt!

Hittills har jag aldrig sett den medborgerliga ordningsmakten bemöda sig att kolla så att allt går lugnt till. Förmodligen skiter de i att en trött gammal pälshandlare terroriseras av unga djurrätts idealister. Förmodligen är de själva jävligt trötta och sitter och fikar någonstans längre ned på gatan.

Alltså, jag har aldrig klätt mig i päls. Har inte för avsikt att göra det heller. Tycker att det är ganska motbjudande. Jag känner heller inte gubben som låser in sig i sin butik mellan 10:00 och 18:00 fem dagar i veckan. Men jag vet att han bedriver en fullt laglig affärsrörelse. Betalar skatt. Skickar in papperen till Bolagsverket.

Jag vet också att det är en hel del annat på gång runtom i världen. Översvämning, torka, islossning, utfiskning, skövling. Låter det bekant?

Lundin Mining driver gruvor i det inre av Kongo samtidigt som civilbefolkningen fördrivs, våldtas, lemlästas och mördas. Talibanerna i Afghanistan mördar och förföljer kvinnor som vill gå i skolan. Generalerna i Burma kastar folk i fängelse på blotta misstanken om politiskt oliktänkande. Och så vidare.

Fattigdom. Krig. Elände. Förtryck.

Men, nej dessa svartklädda kretiner med fjunigt skägg utanför pälsaffären tycker att den politiska fråga som har störst dignitet just nu är de svenska tamdjurens lidande. En övertygelse som förresten delas av rikspuckona på Expressen, som inlett någon slags svettig kampanjjournalistik mot djursex. Alltså, vad är detta för jävla idioti?

Jo, jag vet att AFA-pöbeln och veganmilisen har stora problem med empati riktad mot oss medmänniskor. Av skäl som bara deras skolpsykologer i mellanstadiet känner till kan de uppenbarligen bara relatera till ett par mörka ögon placerade på en fyrbent hårig kropp, helt styrd av naturliga instikter.

Men då vill jag bara upplysa om att det finns sibiriska tigrar, kinesiska pandor, svenska torskar och grönländska valar som är i större behov av ert engagemang än ett gäng övergödda minkar.

För en gångs skull, gör något som gagnar jordklotet. Åk ut i världen och rädda utrotningshotade djurarter istället för förbruka syret i Stockholms innerstad. Släng anti päls-plakaten, släpp tuben med biodynamiskt kikärtslavemang och fundera på om ni inte kan göra något vettigt istället?

Under tiden kan ju vi andra tänka på att politiskt engagerade ungdomar inte alltid är särskilt nyanserade i sin samhällsanalys. Ödmjukheten och insikten brukar anlända till dem först efter ett par ordentliga omgångar med batongen. Den utfällda, fjäderförsedda.

Adjöken,

Sven af Ordning